Etikett: våldtäkt

Jaha… så här ser det ut

Sen jag började skriva mi blogg den 31 oktober 2012 har det hänt mycket i mig. I början var jag arg och frustrerad över alla orättvisor, allt mygel, allt som gjorts för att kreativt skydda en familjetyrann och försvara alla hans övergrepp. Allt som gjorts för att dölja och hindra sanningen från att komma fram om hur en kvinna och hennes två barns helvetiska liv sett ut hade tagit mycket hårt på mig.

Det har varit en tung resa genom bitterhet och ilska. Inte över mitt straff…som jag tidigare skrivit så hade jag tagit ett par år till, om bara sanningen kommit fram. Åtminstone så att barnen hade fått upprättelse, att deras verklighet hade tagits på allvar, att deras röst hade fått höras. I stället för att fråga sig varför deras mamma inte lämnade plågoanden hade det ju varit klädsamt att fråga varför deras pappa överhuvudtaget betedde sig som han gjorde, och varför ingen av alla personer som visste om vad som pågick i familjen ingrep?

Åklgare P-H Larssons listiga mörkläggning av misshandeln och övergreppen vilka Thomas utsatte sin familj för har varit möjlig endast för att det konstant verkar finnas en tyst överenskommelse män emellan om att hålla varandra om ryggen… inte alla men tillräckligt många för att män som Thomas relativt sett, ganska ostört och straffritt kan fortsätta sin brottsliga verksamhet.

Tidigare har jag varit en Don Quijote som fäktats mot väderkvarnar. Det har naturligtvis varit ett helt omöjligt projekt att få rätt mot åklagare och polis i Västra Götaland. Vad trodde jag? Speciellt när prestige och kotteri fått styra agendan. Deras fixande och trixande har varit som en instruktionsmanual i hur man ökar misstron till rättssamhället.

Idag har jag fått en helt annan ro. ”Jaha… så här ser det ut”, inte uppgivet eller nonchalant, utan mer som att världen är inte rättvis, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Den kanske inte ens skulle fungera om allt var rättvist? Moral och känsla för rättvisa kommer inifrån oss själva, den fungerar inte utifrån vad andra runt omkring oss gör eller beslutar. Jag har gjort min grej, den var överilad och ansvarslös. Den hade dessutom kunnat sluta med att Thomas hade dött…. det är jag väldigt tacksam för att han inte gjorde! För mig räcker det med att ha skadat någon, vilket inte ens varit min avsikt, och få leva med det. Nu har både Thomas och jag fått en ärlig chans att ställa saker och ting tillrätta. Jag håller på… och jag vill fortsätta med det.

Framtiden vet jag inte mycket om. Jag skriver vidare på mina böcker, min blogg och lite brev till myndigheter och beslutsfattare. Besöksantalet på bloggen har sjunkit en del. Nu är det i snitt 10-15 besökare om dagen, varav 50% är unika. totalt har bloggen haft över 14 000 besökare. Att så många varit intresserade av det jag skrivit är helt otroligt. Några har skrivit till mig om vad de tyckt och tänkt, andra har länkat till min sida och flera gamla vänner som hittat min blogg har hört av sig. Hittills har jag fått uppmuntrande och stöttande meddelanden, exkluderat Klanen Bladh förstås.

Vad jag vet om framtiden är, att jag snart kommer att undersöka möjligheterna till resning gällande mitt straffs längd och art. Jag anser inte att min dom korrekt speglat de faktiska omständigheterna. Om domstolen tagit hänsyn till dessa hade det automatiskt inneburit en upprättelse för Thomas exfru och barn. Därför letar jag nu efter en bra advokat som skulle kunna hjälpa mig till begära resning.

Inga jätteförhoppningar… men varför inte prova?

När mamma åker på stryk

Vad händer i barn som tvingas se sin mamma bli misshandlad? Vad händer i barn som tvingas vara med när deras mamma kränks och utsätts för grova övergrepp? Vad händer i barn när deras första stora kärlek i livet…sin egen mamma bli illa behandlad?

Under hela mitt liv har jag aldrig mött så många människor som under min fängelsetid, vars mödrar varit utsatta för ett så helvetiskt liv av deras fäder, styvpappor eller andra män… oftast de själva också.

Själv har jag bara en gång när jag var väldigt liten sett min pappa utdela en örfil mot min mamma. Den örfieln har etsat sig fast på min näthinna, dunsen och skriket kan jag fortfarande höra för mitt inre. Detta hände bara en gång, mina föräldrar var unga och det har aldrig upprepats sen dess. Ändå kan jag än idag 61 år gammal återuppleva rycket i kroppen innan jag stelnade till, hur fysiskt ont det gjorde i mig… jag lämnade min kropp… ville bara komma bort. Vad som hände före och efter örfilen har jag inget minne av. Detta är ju egentligen en struntsak i jämförelse med vad orden misshandel och övergrepp normalt står för… ändå har denna lilla episod satt tydliga spår.

Vad hände i barn som utsätts för mycket värre situationer än den jag upplevde? Hur påverkar dessa upplevelser framtida relationer, deras sociala liv och hälsa? Är det en tillfällighet att det finns så många ungdomar just här som upplevt våld och övergrepp inom familjen som barn?

Jag tror att många barn som tvingats se sin mamma råka illa ut till slut stänger av känslor och tankar. Att de sluter sig inom sig själva, att de inte litar på vuxenvärlden, att de får se en skev bild av hur medmänskliga relationer ser ut. I förlängningen störs käsnlolivets funktioner ner till den milda grad att förmågor som emapti, värdighet och förmågan att känna skuld hamnar utanför personens referensramar… relationen till etik och moral fördunklas. För pojkar är det ytterligare ett dilemma att behöva välja mellan kärleken till mamman och lojaliteten till pappan, han som också står för pojkens manliga förebild.

Kan inte låta bli att flika in några tankar om Thomas som jag skadat (som jag nu sitter i fängelse för). Under sin uppväxttid hade han fått uppleva hur mamman utsatts för misshandel och kränkningar av pappan. Påverkade det honom att bete sig likadant mot sin fru? Det är frestande att spekulera i om Thomas liv hade fått en annan inriktning om någon hade ingripit mot hans pappas brottsliga beteende mot sin fru. Var det en ärftlig eller en miljöpåverkad defekt som fick honom att begå övergrepp och brutalitet mot sin fru oh misshandla sina barn?

Jag tror att barns tidiga upplevelser av familjevåld är en viktig fator som korrelerar med framtida psykiska ohälsa, drogmissbruk och risken att hamna i kriminalitet… att det finns en koppling mellan kvinnors och speciellt mödrars livssituation, och unga mäns risk att hamna i drogberoende och kriminalitet.

Har skrivit till Kriminologiksa institutionen och frågade om det fanns någon där som forskade i ämnet våld i nära relationer… det fanns det inte. Brottsförebyggande rådet BRÅ bedriver inte heller någon direkt forskning om sambandet mellan kriminalitet och våld i nära relationer.

Att arbeta för ett fredligare och tryggare samhälle innebär kanske att bryta upp och tydliggöra strukturer i vårt samhälle som bejakar mäns utövande av våld. Eller som jag läste någonstans:

”Är sanningen farlig? Kommer mäns privligier, om de frånats dem, rendera dem att sätta sig i skamvrån och suga på tummen i avsaknas iför förlorade privilegier och utan att kunna fortsättningsvis förlusta sig gratis och straffritt?”

Ännu en berättelse

Flera som hört av sig till mig har känt igen i det jag skrivit på min blogg. En kvinna som läst min blogg skrev till mig om vad som hänt hennes väninna.

Vänninan hade levt på flykt undan sitt barns far i en fasansfull värld där man rycker till för varenda skugga. Misshandel och hot var vardag för henne. Mannen kunde klätta flera våningar upp längs med stuprännan och slå sönder balkongfönstret klockan 11 på kvällen med hänvisning till att han bara ville säga god natt till sin två och ett halvt år gamla dotter. Senare under en rättegång fick han frågan ”Sover inte ett litet barn vid den tiden?” ”Nä, hon var vaken!” Vad fanns det att vänta sig när balkongfönstret krossades och mamman skriker av skräck?

Vänninans enda önskan var att inte behöva vara med sin dotters pappa längre. Som kuriosa kan nämnas att mannen var lång, blond, blåögd och svensk.

Första gången hon ringde polisen var hon fruktansvärt rädd men såg ingen annan utväg. Polisen kom till lägenheten, tittade, gjorde en anteckning och åkte därifrån. Den enda påföljden av detta var att mannen trängde sig in hos kvinnan och slet ut sladdarna till telefonen. Vad som hände den natten vet bara kvinnan och mannen.

Efter mycket lidande, misshandel med mera blev det till slut en rättegång mot mannen. I rätten vittnade poliserna mot kvinnan. ”Hon var en hysterisk kärring som bara hindrade barnets pappa från att träffa sin dotter.” Det var som en visa nere på polisstationen ”nu ringer kärringen igen”. där satt kvinnan, misshandlad, förnedrad och livrädd. Flera gånger hade hon behövt fly hals över huvud med sin lilla dotter på armen, kalla vinternätter som varma sommardagar. Han kunde misshandla henne när hon hade dottern på armen, det fanns gott om vittnen som hade sett vad som flera gånger hade skett. Mannens syn på händelserna ”Det var menat som en smekning”. De var som jagade villebråd, en ung mamma och ett litet barn! Poliserna vittnade om att hon var hysterisk. Det som kvinnan upplevde som värst var att hon tidigare sett polisen som en trygghet, en av dem hade första gången verkat snäll och förstående. Samma polis satt sedan i rätten och hånade henne. Naturligtvis vart mannen frikänd.

Vis av förnedringen skaffade kvinnan avlyssningsutrustning och anteckande allt, tidpunkter, hot, exakta ord, vittnen och så vidare. Ännu en polisanmälan gjordes mot mannen. På häktet gick mannen igenom en psykundersökning som visade på starkt narcissistisk läggning och utgjorde utan tvekan en stor fara för kvinnans liv.

Mannen fick några månader i fängelse, det fanns dokumeterade inspelningar bland annat då han hållit en kniv mot hennes hals och hotat att döda henne. På frågan varför han gjorde så och slog henne svarade han, som om frågan var korkat ställt ”Jamen, hon lyssnar ju inte på vad jag säger, vad ska jag göra då, hon lyssnar ju för fan inte”.

Polisen ringer några månader senare och berättar att mannen har släppts. Kvinnan fick hasta sig iväg från jobbet, packa ner det nödvändigaste, hämtade sin dotter i skolan där hon gick i första klass, sätta sig på en buss och åka långt hemifrån. Mamman och dottern gick under jorden, gömde sig hos vänner på landet och fick till slut skyddat identitet.

Kvinnan och dottern tillgör de som haft tur, släktingar och vänner som ställt upp dygnet runt i flera år i ett drama som är svårt att förstå… för den som inte har upplevt det. Det är inte lätt att behöva se en liten flicka som inte är rädd för spöken men sin egen pappa i mörkret, bakom gardinerna och bland skuggorna på nätterna.

Våldsbrott mot kvinnoförövare

Under min tid i fängelse har jag hunnit träffa hundratals medfångar från alla världens hörn med skiftande levnadsöden och brott som fört dem hit. Folk kommer och går, alltifrån några veckor till livstid. Har hunnit gå några program som Brottsbrytet, Prime for Life och ett Våldspreventivt program. Det är inga dåliga program om man är intresserad av att resa i sig själv och bland sina tankar. På köpet får man också tillgång till sina medresenärers resor, tankar och kartor. Det är en upplevelsesafari, den har dessutom gett mig unika möjligheter att kunna ta del av en värld som för de flesta är helt sluten.

I fängelsevärlden sprids det snabbt vad man blivit dömd för. Historien om varför jag sitter här och vad jag är dömd för brukar för det mesta föranleda diskussioner och kommentarer. Oftast inte bara om mitt brott, utan också om vad personerna jag pratat med har för historik gällande våld mot kvinnoförövare. Ämnet väcker alltid starka känslor. Så gott som alla har en relation till att reagera mot män som utsätter kvinnor och barn för övergrepp. Jag är absolut inte ensam här om att skadat en våldtäktsman, en kvinno- pch barnmisshandlare.

Skillnaden mella mig och flertalet här är att jag under min rättegång berättade om vad jag har gjort och varför. Inom den kriminella intressesfären låg angelägenheten i att berätta något över huvud taget, och definitivt inte om varför det i så fall skulle ha skett någon misshandel och något mord. Kvinnoförövaren är inte heller så intresserad av att berätta om varför de råkat illa ut. Låter inte så bra att stå upp i rättssalen att säga: ”jag har våldfört mig på en kvinna… den som misshandlade mig kände kvinnan”.

Personer vana vid ”poliskontakt” vet att om bakgrunden till deras misshandel skulle komma fram till polis och åklagare är risken stor att den då utsatta kvinnan kommer att anklagas för anstiftan till medhjälp till misshandel, mordförösk eller vad nu rubriceringen blir. Det medför i så fall att även rättsmaskineriet kommer att vålföra sig på kvinnan, ovanpå det våld som kvinnoförövaren redan utsatt henne för. Kvinnan, det egentliga offret blir då ytterligare kränkt, förnedrad och skuldbelagd. . Därför är det ofta mer tillfredsställande för både målsägare, den tilltalalde och den utsatta kvinnan att utelämna det verkliga motivet i ett mord eller misshandelsmån. (se Genusperspektiv).

Jag vågar påstå att våldsbrott som har sitt ursprung i mäns övergrepp mot kvinnor idag är betydligt vanligare än vad den ”statistiska verkligheten” kan berätta för oss. Det borde vara problematiskt på flera sätt. Dels för att det blir svårare att skapa sig en bild av dessa brott och då kunna förebygga dem, dels så döljer det en social verklighet om hur många kvinnors vardag ser ut med övergrepp, misshandel och brutalitet.

När kvinnor som anmält mäns våld och övergrepp får en svagare trovärdighet än männen som nekar till detsamma, eller när kvinnor inte ens vågar anmäla, då har rättssytemet fått sig en rejäl legimitetstörn. Det bäddar för ett subkulturellt rättsmedvetande, där meborgare och personer utanför samhället tar lagen i egna händer för att stoppa kvinno- och barnaförövare. Detta sker redan idag i form av både misshandel och mord. Jag tror ingen är intresserad av att den våldstrenden ytterligare expanderar.

Det är polisens uppgift att skydda kvinnor och barn mot övergrepp. Det är rättsväsendets skyldighet att lagföra personer som begår övergrepp mot kvinnor och barn, oavsett om det sker i en nära relation eller inte. Det är politiker och lagstifatre som utifrån allmänhetens rättsmedvetande ska ge underlag och verktyg för polis och rättsväsendet att utföra sina uppgifter.

Nu behövs nya visioner, mod och handlingskraft från polis, rättsväsen och politiker att förändra tankesättet: att vid övergrepp ifrågasätta offret, vanligtvis kvinnan, och värna om förövaren.

Avslutar med några rader ur Ann Heberleins artikel i DN 2014-02-20:

Efter tio års våldtäktsdebatt sitter vi fast i samma föråldrade tankar om offer, förövare och skuld.
Foucault föreslog för några decennier sedan att vi borde göra skillnad mellan sexuellt våld och annat våld. Det finns väl ingen principiell skillnad mellan att få en knytnäve i ansiktet eller en penis inkörd någonstans i kroppen. Nej, just det. Skillanden är att ingen frågar dig om du frivilligt tog emot stryk. Den som får en knytnäve i ansiktet eller en kniv i magen behöver inte bevisa att hon inte ville, att hon inte amtyckte, att hon protesterade. Våld är våld. Om än det utförs med knytnävar, knivar eller kukar. Så borde det i alla fall vara”.

Att vara i fängelse

Gripen, arresterad, häktad, dömd, utredd på Riksmottagningen i Kumla och till sist placerad på en klass 1 anstalt normalavdelning. För första gången i mitt 58-åriga liv hade jag hamnat i klammeri med rättvisan…och det rejält.

Klart det var omskakande… allt var som i en dröm. Jag deltog i en kriminalroman som utspelade sig i min verklighet…. så gott jag nu fick tag i någon verklighetskänsla.

Arresten på Aminogatan i Göteborg beskrevs nog bäst av polisen som höll det inledande förhöret med mig ”Jag skulle aldrig förvara min hund där du sitter… inte en sekund”. Men det varade ju bara i tre dagar. Sedan transporterades jag till häktet i Göteborg där jag satt sju månader med restriktioner. De första 14 dagarna utan TV, radio, klocka eller tidningar, därefter en TV och klockradio. Det finns mycket att säga om denna monstruösa byggnad, men personalen var mycket bra, speciellt på plan åtta där jag satt. Underbar utsikt över hela Göteborg, det lindrade en del, tillsammans med besök av präst, psykolog och bibliotekarie.

Alla som dömts till mer än fyra års fängelse utreds på Kumlas Riksmottagning innan de placeras ut på anstalt. På ”Riksen” hamnade jag på en avdelning för nio intagna. det finns totalt sex avdelningar i två plan. De flesta hade som jag nyss gjort debut i fängelsebranschen. Efter några veckor behövdes min plats till någon annan och jag fick flytta ner en våning. Där var det precis tvärtom, fyra stycken var tilltänkta till Fenix, bunkern. De andra fyra var verkligen inga duvungar heller. I detta sammanhang var jag bara en ”mupp”, en märklig kuf som gjort en underhållande grej. Mitt amatörmässigt utförda brott väckte en hel del munterhet. Att jag sen hade erkänt direkt var ju en sällsynt företeelse i detta sällskap.

Efter Kumla blev jag placerad på Salbergaanstalten. Som nybliven kriminell finns det regler att hålla sig till… vad man får och inte får göra. Kriminalvårdens regler är läsbara och rätt enkla att förstå. ”Kåkregler” är något helt annat. I början kände jag mig väldigt liten och undrande. Jag var rädd att hamna i fängelse. Jag var rädd för hur mitt brott skulle värderas. Det går inte att ha gjort vilket brott som helst, speciellt inte på en klass etta. Det syntes nog lång väg att jag var ganska vilsen i denna min nya miljö.

Efter att blivit noga kolla av ”folk” på utsidan lättade läget. Uppbackningen och välkomnandet jag sen fick var oväntat positivt. Det kändes riktigt konstigt att bli accepterad, bra mottagen och väl behandlad av erfarna kriminella. Mitt brott ansågs ha gått ut på att ”ta hand om ohyra”, vilket det fanns en generös förståelse och acceptans för. Våldtäktsmän, kvinno- och barnmisshandlare ses inte med blida ögon bland kriminella. De ligger längst ner, utanför rangskalan i fängelserna, har helt egna avdelningar och är strikt separerade från ”vanliga” fångar. Jag hamnade i ett förvirrande läge… det som ansågs helt rätt och riktigt på en sidan muren, var helt fel och orätt på andra sidan.

Jag har tänkt mycket på rättsväsendet och juridiken kontra det allmänna rättsmedvetandet. När polis och rättsväsendet inte klarar av att upprätthålla förtroendet för sitt arbete uppstår det lätt ett tomrum, ett utrymme för subkulturer att på sina egna sätt hantera moraliska och etiska förväntningar.

Ännu en nedläggning… varför?

Jag hade polisanmält Christinas exmake den 18 juni 2013 för en mängd övergrepp, bland annat våldtäkt. Christina orkade inte anmäla honom ännu en gång.

Den 8 november samma år lägger polisen i Västra Götaland ner förundersökningen mot Christinas exmake, men då enbart om våldtäkt. Polisen hade ändrat brottsrubriceringen! Utan att jag fått vetskap eller möjlighet att komma till tals förvanskades min anmälan.

Vad hände med kvinnofridskränkningen, misshandel, olaga hot, fridskränkning, brutalitet och ofredande… 25 års kränkning och brutalitet… ingen åtgärd?

Självklart när det gäller våldtäkt: ”Det går inte att bevisa de objektiva förutsättningarna för att förfarandet skall vara brottsligt” som kammaråklagaren Stefan U Lind skriver i sitt avslag, ärendenummer AM-96978-13.

Allt jag skrivit om på denna blogg… hur Christina varit utsatt för ren och skär brutalitet och omänskligt behandlande av sin dåvarande make under 25 års tid… allt som dottern skrivit på sin blogg ”Mitt bombade tonårsliv” hade reducerats till ENBART VÅLDTÄKT. En rubricering som skulle garantera Christinas exmake en friande rättegång.

Jag skulle så hemskt gärna vilja veta varför polis och rättsväsendet i Västra Götaland ännu en gång så idogt håller en kvinno- och barnmisshandlare om ryggen…varför?

Varför skyddades Christinas mycket nära vän Susanne Hasselsjös exmake av polisen i Västra Götaland? Trots Susannes flera anmälningar, böner och hjälp och beskydd så kunde exmaken helt fritt och ostört skjuta ihjäl henne med ett hagelgevär när hon satt i sin bil på en parkeringsplats… varför?

Jag frågar också åt Christinas och Susannes barns vägnar… varför?

Kulan till Monika

Den 29 oktober 2010 skickade jag en gevärskula som legat i min kastlåda sedan jag var 16 år. Jag skickade den till Monika. Monika är mamma till Thomas som jag skadat med en bomb den 23 maj 2011. Monika är också exsvärmor och farmor till Christinas och Thomas två barn.

Vilken knäpp idé…eller hur?

Egentligen borde jag ju sluta skriva här med konstaterandet…. galet helknäppt!

Men även galna knäppa idéer har sin logik.

Monikas dåvarande svärdotter Christina hade under flera år varit utsatt för sadisktiska fysiska och psykiska övergrepp av hennes ena son Thomas. En riktig mamma vid sina sinnens fulla bruk skulle nog säga åt sin som att sluta behandla sin fru och barn så illa.

Monika gjorde tvärtom, hon stöttade sin son i misshandeln av svärdottern. Chrstina fick ofta höra ”Det är Thomas som drar in alla pengar till familjen, du ska vara tacksam mot honom. Gör du inte som han säger så får du väl skylla dig själv… det förstår du väl”!

Att det fanns två rejäla fel i hennes konstaterande brydde hon sig inte om. Dels var det så att Christina gjorde minst lika mycket för att dra in pengar till familjens företag som maken, dels så visste ju Christina sällan vad hon hade gjort för att väcka makens ilska och svartsjuka. Att bli bryskt väckt, förhörd och misshandlad mitt i natten för något som dåvarande maken fått för sig, och det kunde vara vad som helst… ofta flera gånger i veckan… år ut och år in gjorde ju inte Chrisitnas förståelse bättre.

Dottern Sophia skriver på sista sidan i brevet (förra inlägget) till sin pappa om Monika, att hon ska sluta vara så jävla blond hela tiden och inse att hennes som är en idiot… hon avrundar med ”sluta vara så jävlig mot min mamma”.

Hur knäppt och illa valt det än var med den skickade kulan, så höll Monika sig borta från Christina och barnen efter det, hon åkte bland annat till sin dotter i Danmark. Sonen Thomas fick då inte längre det stödet hemma han var van vid. Tillsammans med de hot-sms (se Hot-sms och bromsmedicin) som jag skickade till honom blev det lugnare för familjen… han coolade ner sig… det fungerade som en tillfällig bromsmedicin.

Monika fick 19.800kr i skadestånd av mig för den kulan och 2 hotfulla sms som jag skickade henne den 22 och 29 oktober 2010. känns som om jag betalt både i pengar och sonat med fängelsestraff för det jag gjort mot henne. Även om jag var förtvivlad, frustrerad och förbannad när jag skickade kulan… trodde jag aldrig att en svärmor kunde vara så grym… så är det inget jag är stolt över. Jag ber gärna Monika om ursäkt för det jag gjort.

Det skulle vara passande klädsamt om Monika någon dag kunde be sina barnbarn om ursäkt för hur hon betett sig mot dem och deras mamma. Hon kanske till och med kunde tala sin make Robert tillrätta om att lämna tillbaka kioskvagnen som han stulit från sitt barnbarn Sophia.

Galet knäppt? Kanske är det bara en fråga om vilket perspektiv man har?

Förtydligande av artikel i tidningen CAFÉ

Pappan som jag skadat med en bomb (kallad Lasse i artikeln) är anmäld bl.a för kvinnofridskränkning, misshandel , olaga hot och våldtäkt av sin dåvarande hustru och son.

Åklagaren i min rättegång Per Håkan Larsson, som företrädde pappan tog otippat (?) dessa anmälningar på sitt bord. Följdriktigt lade han då ner anmälningarna från hustrun och sonen 4 dagar innan min rättegång. Han kunde ju inte driva två mål samtidigt, ett för pappan i våldsmålet och ett emot pappan i ett misshandels- och våldtäktsmål.

Kanske fanns det ytterligare anledning för åklagare Larsson att lägga ner anmälningarna mot pappan? De hade tidigare arbetat tillsammans på ICA Rollsbo…åklagaren, pappan och pappans mamma, under ca. 5 års tid. De var även bekanta med varandra sedan gymnasietiden i Kungälv.

I den bemärkelsen är det korrekt som det står i tidningen Café ”någon åklagare har i dagsläget inte vidtagit några rättsliga åtgärder med anledning av påståendena om misshandel”.

Att bli intervjuad av tidningen CAFÉ

Har fått en del reaktioner på att jag lät mig intervjuas i januarinumret av tidningen Café.
Några tyckte att det var modigt att naket gå ut och berätta min historia. Några tyckte det var för mycket uppräkning, de ville veta mer om hur jag kände och hur jag mådde då. Några tyckte det var onödigt att dra upp ”gammalt gods”, att det var onödigt att röra upp gamla känslor hos de inblandade.

Själv tycker jag knappast att det är modigt. Jag har inget att dölja. Från början i mina förhör så berättade jag rakt upp och ner, uppriktigt och ärligt hur allting hade gått till och varför. Jag står för vad jag har gjort… även om jag inte är så stolt över det.

Det där med känslor är inte lätt att beskriva. Det är svårt att navigera i sitt eget känsloträsk när det blir så här mycket. Det är en bra lång resa att färdas från en vanlig medborgare till ”Kärnabombmannen”. Den 23 maj 2010 tog det 4 timmar att gå från ena ytterligheten till den andra… Att bestämma sig… Tro att det skulle bli på ett sätt… chockat kunna konstatera att så blev det inte… Och sen inte själv kunna styra eller förutse följderna. Det är en identitetsbyte som heter duga. Att plocka ihop skärvorna av sig själv och sina handlingar efter det tar sin tid… har kommit en bit på vägen… men det är en bra bit kvar.

Sen är det knappast ”gammalt gods” för två barn och deras mamma. Det lever NU i helvetet efter vad deras pappa respektive exmake lämnat efter sig. Det han tidigare mycket riktigt lovat dem ”att ställa till ett helvete, ruinera och krossa dem om deras mamma lämnade honom” har han alltför väl infriat.

Att berätta min historia är också att berätta en del av två barns historia… det ingen ville höra… den som det var så viktigt för åklagaren Per Håkan Larsson att lägga locket på… den som kunnat gett två barn upprättelse för ett livslångt lidande… den som kunnat ge deras mamma frid från sin tyrann.

Därför fortsätter jag att berätta min historia.

När det bara är nog!

Ibland är det bara nog… det räcker nu. Det måste få ett stopp… Spelar ingen roll hur… Det måste bara bli ett stopp!
Läser ännu en gång raderna från Thomas Blad´s dotter hon skrev i ett av sina brev till mig:
”Vet du en sak. Som jag tänkt på ett tag!? Jag är stolt över dig. För i hela mitt liv, av alla utomstående som har vetat vad som skett hemma, så är du den enda som har visat att det var fel. Du har varit den enda som ställt upp, och jag skiter i om det var moraliskt fel. Du var den enda. Jag älskar dig för det”.
På sin tidigare blogg skrev hon i inlägget ”En berättelse om ett liv”:
”Tänk om bomben inte hade sprängts, vart hade jag varit då? Kanske hade jag helt enkelt varit död”.
Ett annat inlägg hon skrev ”En berättelse”
”Så fort han ropade stelnade jag till…”
Jag tänker på dagarna innan bomben. En förtvivlad tjej som då gick i nionde klass skulle åka på skolresa till Polen. Hon vågade inte åka med, hon var rädd för att lämna sin mamma ensam med pappan. Hon var bufferten, skyddet, och beviset om pappan skulle ge sig på hennes mamma, på det sättet hon befarade mest…Att han i blint urskiljningslöst raseri ännu en gång, sedan 25 år tillbaka, perverst svartsjuk, i krafigt berusat tillstånd skulle misshandla henne… att han en dag ”olyckligtvis” skulle lyckas slå ihjäl henne. Ofta på sista tiden mindes han dessutom inte efteråt, vad han hade gjort eller varför. Det verkade som om han höll igen lite när dottern var hemma, i närheten av sin mamma.
Några veckor innan hade dottern bett mig om hjälp: ”Min mamma överlever nog inte länge till”. Hon vill göra något åt saken själv. ”Jag är bara 13 år så de kan inte sätta mig i fängelse”. Hon hade redan en stor kniv bredvid sig när hon sov, med den var hon beredd på att försvara både sig själv och sin mamma mot pappan. Det fanns fler planer än så. Dottern och jag kom överens om att hon inte skulle göra någonting innan hon hade diskuterat det med mig… inte göra någonting mot sin pappa innan jag fått reda på vad. Vi tummade på det.
Hon var (och är) som en dotter för mig. Jag älskade henne, var orolig för henne och hennes mamma. Jag såg modet och tapperheten i hennes kamp att skudda sin mamma. Jag tog hennes förtvivlan och oro på största allvar. Det var oerhört smärtsamt att se och förstå hennes hjärtskärande lidande, desperation och ängslan över sin mammas situation.
Sonen i huset hade gett upp. Veckorna innan bomben ringde jag honom flera gånger och undrade hur det var med hans mamma, levde hon, mådde hon bra? Sista gångerna svarade han uppgivet ”Jag orkar inte vara orolig längre, jag orkar inte tänka på det hela tiden. Slår han ihjäl mor så gör han. Vad ska jag göra? Hon vågar inte lämna honom.”.
Dagarna innan bomben hade jag också läst nedan brev (Pdf) som dottern tidigare hade skrivit till sin pappa Thomas Bladh. Hon hade inte vågat visa honom brevet… Hon var bland annat rädd att han då skulle misshandla mamman… ännu en gång för något mamman gjort fel… Hon fick ju skulden för det mesta, även för det som barnen hade gjort.
Detta var några av flera händelser som till slut fick mig att tappa omdömet. Någonting brast inom mig… Jag hade fått nog… Nu var det bara nog!