”För första gången på 25 år känner jag mig fri, trygg och säker. Här kommer han inte åt mig.”
Detta skrev Christina till mig 2011 när hon satt i häktet i Göteborg. En plats utanför varje människas upplevelsehorisont, sin inte varit där. En plats där skrik, gråt och desperata böner blandades, nätterna igenom med ljudet av förtvivlade sparkar, slag och dunsar mot väggar, dörrar och golv. Där folk läggs i spännbälten, kollas var 15e minut dygnet runt och ändå i ett obevakat ögonblick lyckas ta livet av sig (en tog livet av sig på mitt plan, och hörde om en död på ett annat plan också). Intagna med erfarenhet från flera häkten i Sverige tyckte att detta häkte i Göteborg över var det tyngsta och jobbigaste av alla som de suttit på. Dock ingen skugga över personalen på detta monstruöst byggda Göteborgshäkte, de var helt fantastiska både på intaget och avdelningarna.
I den miljön känner sig Christina för första gången på 25 år trygg, säker och fri!
Efter att Christina släppts ur häktet levde hon i ett och ett halvt år på hemlig adress. Hon sökte kontaktskydd hos polisen. Hela tiden måste hon tänka på vart hon gick och vara försiktig när hon rörde sig i utemiljö. Hoten från exmaken, hans bror och hans pappa var högst reella. Maken ringde bland annat berusad och tyranniserade dottern (lyckade spåra upp hennes hemliga nya mobilnummer). Han åkte runt dotterns skola (i Christinas svarta BMW), skrämde slag på henne när hon besökte kompisar, detta genom att sakta och upprepade gånger åka utanför deras avsides belägna hus.
Naturligtvis erbjöds varken Christina något kontaktskydd av polisen, alla hennes överklaganden avslogs. Mäns fria rörlighet och rätt att injaga skräck, rädsla och obehag går före kvinnors och barns säkerhet, oro och skydd i Västra Götaland…. Inget nytt i det.
Under åren 2000 till 2010 mördades 27 kvinnor (om jag inte minns fel) i Västra Götaland av män i nära relationer. Poliserna på fältet gör ett oerhört bra jobb… det ”klickar” någonstans högre upp. Googla till exempel på Christinas mycket nära, nu döda väninna Susanne Hasselsjö, detta är ett fruktansvärt exempel på när det ännu en gång gått riktigt riktigt fel.
Det som är nytt, stötande och oanständigt sker nu medan Christina ska göra (egentligen klanen Bladhs straff) sin verkställighet. Hon har som alla andra rätt att söka och få permissioner… men hon kan inte ens tänka på att ansöka om dem.
Om Christina ska ut på permission så får exmaken (och därigenom även hans bror och pappa) reda på hela hennes resrutt och resplan, minut för minut. Exakt vart och på vilka tider hon ska resa, samt vart hon ska och vilka tider hon kommer att befinna sig där.
Kriminalvården ger ut all information till exmaken, hans bror och hans pappa, de som hotar henne och vilka hon är livrädd för, På vilket sätt Skulle Christina utgöra ett hot för klanen Bladh är det ingen som kan berätta… omvänt går det att berätta mycket!
Begreppet frihet är relativt sett lika måttlöst som en hägring i öknen!