åklagare Lars Lithner – Sida 4

Kartan påverkar vägvalet

I militären gäller att om verkligheten och kartan skiljer sig åt så är det alltid kartan om gäller.

När vi behöver tolka verkligheten så dyker det allt som oftast upp någon form av karta som reglerar verkligheten och påverkar vår tolkning. Kartor kan vara bra att ha men vilka som ritat dessa har stor betydelse för hur ett samhälle ser ut och fungerar.

Män har i stor sett ritat samtliga kartor. De har därmed ett automatiskt tolkningsföreträde, främst för att de är de enda som vet varför och hur kartan har tillkommit. Mäns oinskränkta privilegium till tolkningsrätt är historiskt sett helt vedertagen och oemotsagd. Likaså har de enväldigt bestämt att deras kartor skall följas till punkt och pricka, även om det skulle innebära ett rent barbariskt beteende med katastrofala följder.

Hela vår världskarta är till exempel ritad av män. Vår anatomikarta är ritad av män. Grunden för studier av sjukdomar är en man med benen brett isär, utsträckta händer och med handflatorna mot betraktaren. Evolutionskartan är ritad av män med Darwin i spetsen. Filosofikartan är ritad av män som under antiken dryftat moral och etik. Psykologikartan är ritad av män som Freud, Pavlov, Skinner och Maslow. Modekartan är ritad av franska och italienska homosexuella män vars ideal är smala androgyna pojkflickor, helst längre än de själva. Ett ideal som skapats långt ifrån hur en kvinnokropp borde se ut för optimal hälsa, välmående och reproduktion. Den politiska kartan är ritad av män. Kvinnorna ansågs inledningsvis alltför ologiska och känslomässiga för att kunna ta ställning till det som var bäst för dem. De kom på nåder med i fackföreningsrörelsen där de behövdes för att koka kaffe och baka bullar åt pamparna. Den religiösa kartan är ritad av män som i sin andliga och världsliga fullkomlighet i stort sett bett kvinnorna att hålla käften och göra det som männen befallt dem. Rättvisans och juridikens karta har traditionsenligt skrivits av män långt före de grekiska filosoferna.

Hur är det då ens möjligt att kvinnor inte har en underordad ställning gentemot män?

Någonting är kraftigt fel när kvinnor ska behöva besitta både mod, styrka och tapperhet för att våga polisanmäla våldtäkter, brutalitet och övergrepp. Vid en polisanmälan riskerar de dessutom att bli förnedrade, misstrodda, hånade och kanske värst av allt, att bli svikna av si egen omgivning.

Att tala om likhet inför lagen är bortom allt tvivel ett juridiskt kosmetiskt inplantat.

10 000 Besökare

Vet att det finns en ovilja mot att ge en brottsling ”luft” och låta honom få berätta sin historia.

Därför känns det extra stort att det nu varit över 10 000 besökare på min blogg. Detta utan att jag kunnat trixa med optimering, sökord, m.m. Faktum är att jag inte ens vet hur man gör. Jag skickar ut mina texter och är beroende av folks välvilja att skriva in dem på bloggen åt mig.

Jag är oändligt tacksam för all hjälp jag fått… ingen nämnd och ingen glömd.

Tack alla ni som hjälper mig!
Tack alla ni som läser och följer min blogg!

Hederskultur

”Svensk kultur” innefattar också en hederskultur… ett slags hederspatriarkatets egna kultur.

Tänkte speciellt på det när jag i Tingsrätten redogjorde för vad som drivit mig att begå mitt brott. Lade märke till alla äckelminer, stora ögon och gapande munnar under berättelsens gång. trodde i min enfald att det var de starka scenerna i min berättelse som väckte anstöt och upprördhet.

Så var det inte! På något vis hade jag brutit mot en svensk hederskulturs kodex! Att tala öppet, osminkat och avklätt om vad Christina och barnen under lång tid utsatts för, om brutalitet, övergrepp och misshandel innanför hemmets fyra väggar, att nämna saker utan omsvepvid dess rätta namn… DET väckte anstöt och upprördhet! ”Alldeles för hårda och starka ord”, ”motbjudande, avskyvärt och dålig stil att berätta på det sättet” är vad jag fick höra efteråt. Den osmakliga insatsen kostade mig antagligen något år eller två till i fängelse.

Detta handlade om en ursvensk man. Hade det handlat om ett etniskt hedersvåld hade nog flertalet bara nickat och ”visst… så här är de”. När det gäller hederskultur är det lätt att tala om det etniska ”de andra”. Svårare är det att tala om det etiska och synen på mäns tolerans för våld mot kvinnor och tjejer. Om tystnaden inför vetskapen om vad som händer allt för många kvinnor och tjejer innanför hemmets (helvetets) fyra väggar.

Hur blev detta en kvinnofråga och inte en mansfråga?

Många av oss vet vad våra ”bröder” utsätter kvinnor och tjejer för. Men vi vill inte lägga oss i privata inre angelägenheter. Vi vet, men vi är för macho, tuffa och hårda för att göra något åt det! Vi är inga ”visslare”, vi ”golar” inte ner vår egen hederskultur… vi är ju bröder… vi är ju män!

Vi mår dåligt av vad vi ser och hör! Men det är skämmigt, pinsamt och vekt att låtsas om det… vi är ju män!

Polisförhör

Torsdagen den 22 augusti blev jag förhörd av en polis från Sala angående min anmälan mot Thomas Bladh. Förhöret var avklarat på ca. 35 minuter och den ärliga och uppriktiga informationen jag fick var ”ha inte för stora förväntningar på att det blir något av din anmälan”.

Nä… det har jag inte heller!

Jag är övertygad om att de som arbetar med min anmälan mot Thomas Bladh gör så gott de kan. Skulle förvåna mig om klanen Bladhs kontakter inom polis och åklagarväsende i Västra Götaland kunde sopa ännu en anmälan under mattan.

Självklart tycker jag att det är motbjudande och avskyvärt att en våldtäktsman, en hustru- och barnmisshandlare glider igenom rättsväsendets finmaskiga nät… ännu en gång! Men då är det så verkligheten ser ut, jag kommer att acceptera det… om även motsträvigt. Inser också att det inte är så lätt att lagföra dessa smarta män. De vet hur de ska slå, de vet hur de ska tvinga sig till det de vill ha utan att lämna några spår efter sig.

Robert Hare, en kanadensisk forskare inom kriminalpsykologi skrev en träffande beskrivning på män av Christinas exmakes kaliber:

”De är mänskliga rovdjur som använder charm, manipulation, provokation och våld för att kontrollera andra och för att tillfredsställa sina egna behov. Med brist på samvete och medkänsla för andra, tar de kallblodigt vad de vill ha, gör det de själva vill, bryter mot sociala normer och förväntningar utan minsta skuld eller ångerkänslor.”

Lagen är inte skriven för att möta upp dessa män… ännu!

Frihet… En semantisk chimär

”För första gången på 25 år känner jag mig fri, trygg och säker. Här kommer han inte åt mig.”

Detta skrev Christina till mig 2011 när hon satt i häktet i Göteborg. En plats utanför varje människas upplevelsehorisont, sin inte varit där. En plats där skrik, gråt och desperata böner blandades, nätterna igenom med ljudet av förtvivlade sparkar, slag och dunsar mot väggar, dörrar och golv. Där folk läggs i spännbälten, kollas var 15e minut dygnet runt och ändå i ett obevakat ögonblick lyckas ta livet av sig (en tog livet av sig på mitt plan, och hörde om en död på ett annat plan också). Intagna med erfarenhet från flera häkten i Sverige tyckte att detta häkte i Göteborg över var det tyngsta och jobbigaste av alla som de suttit på. Dock ingen skugga över personalen på detta monstruöst byggda Göteborgshäkte, de var helt fantastiska både på intaget och avdelningarna.

I den miljön känner sig Christina för första gången på 25 år trygg, säker och fri!

Efter att Christina släppts ur häktet levde hon i ett och ett halvt år på hemlig adress. Hon sökte kontaktskydd hos polisen. Hela tiden måste hon tänka på vart hon gick och vara försiktig när hon rörde sig i utemiljö. Hoten från exmaken, hans bror och hans pappa var högst reella. Maken ringde bland annat berusad och tyranniserade dottern (lyckade spåra upp hennes hemliga nya mobilnummer). Han åkte runt dotterns skola (i Christinas svarta BMW), skrämde slag på henne när hon besökte kompisar, detta genom att sakta och upprepade gånger åka utanför deras avsides belägna hus.

Naturligtvis erbjöds varken Christina något kontaktskydd av polisen, alla hennes överklaganden avslogs. Mäns fria rörlighet och rätt att injaga skräck, rädsla och obehag går före kvinnors och barns säkerhet, oro och skydd i Västra Götaland…. Inget nytt i det.

Under åren 2000 till 2010 mördades 27 kvinnor (om jag inte minns fel) i Västra Götaland av män i nära relationer. Poliserna på fältet gör ett oerhört bra jobb… det ”klickar” någonstans högre upp. Googla till exempel på Christinas mycket nära, nu döda väninna Susanne Hasselsjö, detta är ett fruktansvärt exempel på när det ännu en gång gått riktigt riktigt fel.

Det som är nytt, stötande och oanständigt sker nu medan Christina ska göra (egentligen klanen Bladhs straff) sin verkställighet. Hon har som alla andra rätt att söka och få permissioner… men hon kan inte ens tänka på att ansöka om dem.

Om Christina ska ut på permission så får exmaken (och därigenom även hans bror och pappa) reda på hela hennes resrutt och resplan, minut för minut. Exakt vart och på vilka tider hon ska resa, samt vart hon ska och vilka tider hon kommer att befinna sig där.

Kriminalvården ger ut all information till exmaken, hans bror och hans pappa, de som hotar henne och vilka hon är livrädd för, På vilket sätt Skulle Christina utgöra ett hot för klanen Bladh är det ingen som kan berätta… omvänt går det att berätta mycket!

Begreppet frihet är relativt sett lika måttlöst som en hägring i öknen!

Kommer snart igång igen

Har varit nere ett tag så jag har inte orkat skriva något… kommer snart igång igen.

Kommer snart en polis för att förhöra mig om varför jag gjort en anmälan på Christinas före detta make?

Finns säkert en bra förklaring till det, men känns lite konstigt… varför inte förhöra Christina istället om vad hennes dåvarande make gjort mot henne i 25 år.

HOT-SMS SOM BROMSMEDICIN

Denna berättelse om fyra hot-sms jag skickat ett halvår innan bomben känns osmaklig, obehaglig och stötande att skriva om. Tyvärr har Klanen Bladh tagit upp dem på sin blogg så att jag känner mig manad att berätta om varför dessa skickades.

Det är så lätt att få intrycket att jag velat ha ihjäl Christinas make, fly med henne till Frankrike och köpa ett hus där…och tro att jag skulle kommit undan med det. Det är att förminska mitt intellekt, verklighetsförankring och IQ.

Berättade tydligt och klart under min rättegång att jag skickat fyra stycken hot-sms till Thomas Bladh, samt varför och vilken avsikt jag haft med var och ett av dessa sms. jag berättade också vilken effekt de hade fått för Christina och barnen. Det fanns gott om sms-trafik mellan mig och Christina som styrkte min berättelse, samt det som Christina själv hade uppgett. Inget var taget ur tomma luften.

Hot-smsen fungerade som tillfällig bromsmedicin för Christinas make att ge sig på henne och barnen.

Satt på ett café i Bergsjön strax utanför Göteborg. Var rent ut sagt så jävla trött på, och ledsen över att Christinas make än en gång get sig på henne. Det första smset skickades iväg denna dag, mest för att tanklöst ge utlopp för min frustration under tiden jag satt och fikade. Tänkte nog inte så mycket på konsekvenserna av mitt handlande. Thomas och hans mamma hade ju skrutit vitt och brett om sina kontakter med HA (Hells Angels), mitt resonemang då var att ”ett litet sketet sms kunde väl varken göra till eller ifrån”. Men det minskade min frustration.

Det tog sig dock inte bättre än att smset tillfälligtvis avledde Thomas uppmärksamhet från Christina. Den kvällen var det riktigt lugnt och skönt hemma hos familjen Bladh! Christina skrev till mig ”äntligen lugnt och han sover, fullproppad med teralen och alkohol… allt lugnt”.
det blev en andningspaus för Christina och barnen.

Christinas make brukade ringa och terrorisera henne vart femte minut ”vart har du varit?”, ”vem har du träffat?”, ”vart är du?” o.s.v, o.s.v. Urförbannad om hon inte svarade direkt, vilket då skulle innebära ännu en jobbig kväll när han väl sedan kom hem. Ytterligare en effekt av detta första hot-sms blev att han knappt ringde på hela nästa dag. När han sen kom hem på kvällen var han både eftertänksam och samlad.

Av ovan anledning skickade jag julen 2010 ytterligare två hot-sms. trodde aldrig att Christina skulle överleva den julen.

I tingsrätten berättade jag om bakgrunden till ett av smsen. Christinas make hade varit kanonfull, galen och aggressiv. Kvällen innan hade Christina varit och hämtat dottern och hennes kompisar på ett diskotek. Av någon anledning gick Christina denna kväll först upp på övervåningen. Där på soffan utanför dotterns rum ligger hennes pappa Thomas så berusad och borta att han var oförmögen att ta sig därifrån.

”paketet” hängde utanför med sperma på och runt omkring honom. Christina lyckades få stopp på flickorna, få ner maken i hans säng, torka upp och städa innan det var läge för dottern och kompisarna att komma upp. Under tiden fick naturligtvis Christina utstå både makens ursinne, hot och tillmälen.

En annan upprinnelse till ett av hot-smsen var då han stupfull hade urinerat ut genom makarnas sovrumsfönster, skvätt ner, vält blommor och vaser i fönsterkarmen, samt fått ett raseriutbrott på Christina ”det var hennes fel att det blivit så här… hon var ju så värdelös och dum i huvudet”.

Även om dessa tre smsen fungerade bra som bromsmedicin, och det blev perioder av lugn för Christina och barnen, så blev det ju till slut lite löjligt och obegripligt för familjen. Så efter tre sms så slutade jag med dem den 3 december 2010.

För korrekthetens skull så svarade jag på ett av Thomas sms den 8 januari 2011, där han berättade att han kontaktat Möller (HA) (detta sms går av ”sekretesskäl” inte att få ut från min ”slask”, men det togs upp under min rättegång där Thomas medgav att han kontaktat Möller).

Måste dock erkänna att jag den 1 mars 2011 också skickade ett sista sms bara på ren jäkelskap. Det var mitt sista ”återfall” i ren frustration, oro och ilska.

Jag har gjort så många fel och misstag på grund av min frustration, oro och ilska över Christina och hennes barns situation. All förtvivlan och ledsenhet påverkade mitt omdöme till bristningsgränsen. Det var plågsamt och gjorde så jävla ont att se Christina och framför allt dottern sakta brytas ner och då stå på katastrofens brant.

Att se barnens kamp och tappra försök att rädda sin mamma och sig själva från ett reellt skräckscenario. Dottern skriver på sin blogg ”Tänk om bomben inte hade sprängts, vart hade jag då varit? Kanske jag helt enkelt varit död!” (En berättelse om ett liv).

Det var också som en Flashback på delar av min egen uppväxt, där misshandel och utsatthet av min mamma, övergrepp på nära familjemedlem och alla kvinnors berättelser om övergrepp och brutalitet de varit utsatta för… jag bara pallade inte längre!

Jag ville väl… och det blev så fel!

Besviken på mitt straff?

Många tycker att jag fått ett för strängt straff för det jag gjort (klanen Bladh exkluderat). Får ofta frågan om jag är besviken på mitt straff. Faktiskt inte!

Jag är besviken på domen:
”Martin Nilssons invändning att han begått brottet för att skydda Christina Bladh skulle kunna tolkas som att han anser att brottet föranletts av Thomas Bladhs uppenbart kränkande beteende (29 kap. 3§ 1p Brottsbalken). Tingsrätten finner emellertid inget stöd för att situationen varit sådan att det finns skäl att tillämpa den bestämmelsen.”

”Ingenting av det som framkommit under utredningen har lett till att åklagaren har vidtagit några rättsliga åtgärder med anledning av påståenden om misshandel”.

Hovrätten gick på samma linje som Tingsrätten. De kunde gett mig två år till…bara de hade vidstått de faktiska omständigheterna runt Christina och barnen! Dokument gömdes undan, vittnen hindrades från att vittna, bandspelare stängdes av då negativa saker om Thomas Bladh kom på tal, förhörsmaterial klipptes bort, dokument slarvades bort, Christinas berättelse hemlighetsstämplades…allt för att åklagare Per Håkan Larsson skulle skydda sin ”kompis” Thomas Bladh. Åklagaren lade ner Christina och barnens anmälningar om våld brutalitet och övergrepp fyra dagar innan min rättegång! Detsamma gällde miljöbrottet i Kungälv! Hade Per Håkan Larsson lämnat över ärendena till adekvata icke jäviga åklagare, så hade både min situation, Christina och hennes barn samt makens situation sett annorlunda ut idag.

Det kommer säkert en ny kommission som studerar Göteborgsandan. Det moraliska tillståndet i Västra Götalands polisdistrikt har låst in sig i självrättfärdigandets skyddsrum. Dit når inte snålblåsten från rättsstatens trumpetande om opartiskhet, insyn och kontroll.

29 kap, 3 § 1p Brottsbalken Som förmildrande omständigheter vid bedömning av straffvärdet ska, vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas
1. om brottet föranletts av någon annans uppenbart kränkande beteende
4. om brottet föranletts av stark mänsklig medkänsla

Därför skriver jag

Det är en underlig känsla att sitta här och skriva om vad Christina har upplevt. Många frågar sig säkert varför jag gör det…med vilken rätt jag gör det…varför fortsätta älta? ”Han som gjort ett sådant förfärligt brott…vem är han att överhuvudtaget uttala sig?”

Jag gör det, för det förtroendet som Christina och hennes barn gett mig. Historien om en verklighet utanför all sans och vett. Jag gör det för att Christina själv inte orkar mer…inte nu. Det var jag som la bomben…inte för att skada eller döda, utan för att väcka uppmärksamhet åt något jag såg höll på att urarta till en katastrof. Något jag själv inte klarade av att hantera. Det gick riktigt fel, och jag har rättvist fått en rejäl påföljd för det. Men min handling har också utnyttjats på ett osmakligt och hänsynslöst sätt, till att förvanska, dölja och föreneka Christina och hennes barns omänskliga levnadsförhållanden, familjen (klanen Bladhs) kriminalitet samt åklagares (Per Håkan Larsson och Lars Lithner) jäv och godtyckliga myndighetsutövning.

Jag känner ett ansvar inför denna historia, som ingen vill höra…varken nu eller förr. Det duger inte att lägga locket på, och per automatik lägga ner alla utredningar, som skulle skänka klarhet i vad som gått fel, och vad som behöver rättas till. Det är inget fel på poliserna i Västra Götaland…felet sitter högre upp.

Det jag skriver är ingen historia från förr. Något från inkvisitionens 1400-tal, med kvinnor som bränns på bål. Det är skrivet nu, så nära i realtid det bara går. Alla finns…alla lever och verkar här och nu! Vår framtid kommer att läsa detta innehåll på ett helt annat sätt, än vad du som läsare gör nu. Kanske någon i framtiden kommer att utbrista ”Vad förskräckligt…hur kunde detta ske…varför gjorde då ingen något…vart var rättsväsendet, samhället och kuraget?” Tiden är nog inte mogen ännu, den ligger för nära oss. Vi har svårt att ta in, och få perspektiv på vår egen samtid. Den berör oss här och nu…det svåraste stället att befinna sig på…att ta itu med! Samma princip från denna bloggs microperspektiv till ett världsligt macroperspektiv, Guantanamo…idag?

I denna den bästa av alla världar…om jag får önska mig något:

Politiker och de beslutfattare inom rättsväsendet i Västra Götaland, agera här och nu. Bringa klarhet i vad som egentligen har skett i Kungälvs kommun både med stiftelsen Nicklas Bladhs minne och med avfallshanteringen. Sluta att uppföra er som konflikt rädda curlingföräldrar till de misstag som har begåtts!

Överlåt inte till framtiden att fördöma gårdagens oförmåga att lösa vår egen tids misstag!

När verkligheten blev en efterhandskonstruktion

Mitt brott är inget jag är stolt över eller vill försvara. Jag är djupt bekymrad över mitt eget handlande. Har all anledning att ta mig en riktig funderare över vad jag gjort, och hur jag i framtiden bättre ska hantera liknande situation. Brottet har öppnat ett helt universum inom mig…att jag kunde bli så bestört, irrationell och panikslagen.

Dåvarande läge kunde liknas vid en gisslansituation. Kunde inte prata med maken Thomas, det skulle vara en direkt fara för Christinas liv. Kunde inte prata med någon annan heller, utom då Christinas två närmaste väninnor (se nästa inlägg Väninnors svek 2, och tidigare inlägg Väninnors svek 1). Anledningen var Christinas rädsla för att någon i så fall skulle gå och prata med Thomas, ”prata honom tillrätta”. Det hade hon tidigare haft flera riktigt dåliga och smärtsamma upplevelser av. Att gå till polisen var det inte tal om ”Thomas känner folk överallt och kan dupera vem som helst…han får tag i mig vart jag än skulle fly”. Christina bokstavligen bad på sina bara knän ”gå inte till polisen…du vet inte vad du utsätter mig och barnen för…du har aldrig mött någon som Thomas…du fattar inte vidden av vem han är”. Så här i efterskott vet jag att hon hade rätt.

Mitt brott har exponerat ett helt universum, som jag tidigare inte lagt märke till…om kvinnosyn, rättsväsen och samhälle…om saker man bara inte pratar om.

Författarna Johanna Langhorst och Pernilla Glaser skrev i DN Debatt den 7/5-13. ” När någon ger språk och substans är ett fenomen som existerat länge, som miljöförstöring, rasism eller kvinnohat, är det enklast att börja prata om något annat. ”är det verkligen så farligt?”, ” Varför ska just du prata om det här?” , ”Om det vore så illa hade vi ju gjort något åt det för länge sedan.” Detta skrivet i anknytning till Maria Svelands bok ”Hatet”, och då lämpligheten att föra samtal om dessa hatfrågor och vem som i så fall har rätt att föra de samtalen.

Exakt så var min upplevelse när jag under mer än två års tid försökte prata om situationen för Christina och barnen ”Varför bryr du dig?, ”Hon kan ju bara gå där ifrån…det är ju hennes val…inte ditt”, ”Polisen och kvinnojourerna är de som ska ta hand om det…inte du”,. ”Det är jävligt sorgligt hur dom har det…men kan vi inte prata om något mer upplyftande”.

Det är mycket jag kommit fram till under den här resan. Omfattande insikter, tung undervisning och hårda läxor. En stötande kvinnosyn, ett svagt rättsväsende och ett blundande samhälle. Att gamla mansdominerande sociala mönster till stor del styr hur rättsväsendet handskas med utsatta kvinnor. Hur manliga ”nätverk” effektivt styr information och media så att den ”rätta bilden” kommer fram. Hur det görs så mycket för att dölja och maskera en brutal nuvarande närvarande verklighet för många kvinnor. Hur oerhört aggressivt bemötandet blivit när jag öppet och naket berättat vad jag upplevt och känt…en berättelse ingen ville höra. Min verklighet blev en efterhandkonstruktion.

Även om något är svårt att prata om eller ingen vill prata om det, så ska jag aldrig mer tiga, hålla tyst och bara grubbla över det själv…ALDRIG!