Etikett: åklagare Lars Lithner

Flera som hört av sig till mig har känt igen i det jag skrivit på min blogg. En kvinna som läst min blogg skrev till mig om vad som hänt hennes väninna.

Vänninan hade levt på flykt undan sitt barns far i en fasansfull värld där man rycker till för varenda skugga. Misshandel och hot var vardag för henne. Mannen kunde klätta flera våningar upp längs med stuprännan och slå sönder balkongfönstret klockan 11 på kvällen med hänvisning till att han bara ville säga god natt till sin två och ett halvt år gamla dotter. Senare under en rättegång fick han frågan ”Sover inte ett litet barn vid den tiden?” ”Nä, hon var vaken!” Vad fanns det att vänta sig när balkongfönstret krossades och mamman skriker av skräck?

Vänninans enda önskan var att inte behöva vara med sin dotters pappa längre. Som kuriosa kan nämnas att mannen var lång, blond, blåögd och svensk.

Första gången hon ringde polisen var hon fruktansvärt rädd men såg ingen annan utväg. Polisen kom till lägenheten, tittade, gjorde en anteckning och åkte därifrån. Den enda påföljden av detta var att mannen trängde sig in hos kvinnan och slet ut sladdarna till telefonen. Vad som hände den natten vet bara kvinnan och mannen.

Efter mycket lidande, misshandel med mera blev det till slut en rättegång mot mannen. I rätten vittnade poliserna mot kvinnan. ”Hon var en hysterisk kärring som bara hindrade barnets pappa från att träffa sin dotter.” Det var som en visa nere på polisstationen ”nu ringer kärringen igen”. där satt kvinnan, misshandlad, förnedrad och livrädd. Flera gånger hade hon behövt fly hals över huvud med sin lilla dotter på armen, kalla vinternätter som varma sommardagar. Han kunde misshandla henne när hon hade dottern på armen, det fanns gott om vittnen som hade sett vad som flera gånger hade skett. Mannens syn på händelserna ”Det var menat som en smekning”. De var som jagade villebråd, en ung mamma och ett litet barn! Poliserna vittnade om att hon var hysterisk. Det som kvinnan upplevde som värst var att hon tidigare sett polisen som en trygghet, en av dem hade första gången verkat snäll och förstående. Samma polis satt sedan i rätten och hånade henne. Naturligtvis vart mannen frikänd.

Vis av förnedringen skaffade kvinnan avlyssningsutrustning och anteckande allt, tidpunkter, hot, exakta ord, vittnen och så vidare. Ännu en polisanmälan gjordes mot mannen. På häktet gick mannen igenom en psykundersökning som visade på starkt narcissistisk läggning och utgjorde utan tvekan en stor fara för kvinnans liv.

Mannen fick några månader i fängelse, det fanns dokumeterade inspelningar bland annat då han hållit en kniv mot hennes hals och hotat att döda henne. På frågan varför han gjorde så och slog henne svarade han, som om frågan var korkat ställt ”Jamen, hon lyssnar ju inte på vad jag säger, vad ska jag göra då, hon lyssnar ju för fan inte”.

Polisen ringer några månader senare och berättar att mannen har släppts. Kvinnan fick hasta sig iväg från jobbet, packa ner det nödvändigaste, hämtade sin dotter i skolan där hon gick i första klass, sätta sig på en buss och åka långt hemifrån. Mamman och dottern gick under jorden, gömde sig hos vänner på landet och fick till slut skyddat identitet.

Kvinnan och dottern tillgör de som haft tur, släktingar och vänner som ställt upp dygnet runt i flera år i ett drama som är svårt att förstå… för den som inte har upplevt det. Det är inte lätt att behöva se en liten flicka som inte är rädd för spöken men sin egen pappa i mörkret, bakom gardinerna och bland skuggorna på nätterna.

Under min tid i fängelse har jag hunnit träffa hundratals medfångar från alla världens hörn med skiftande levnadsöden och brott som fört dem hit. Folk kommer och går, alltifrån några veckor till livstid. Har hunnit gå några program som Brottsbrytet, Prime for Life och ett Våldspreventivt program. Det är inga dåliga program om man är intresserad av att resa i sig själv och bland sina tankar. På köpet får man också tillgång till sina medresenärers resor, tankar och kartor. Det är en upplevelsesafari, den har dessutom gett mig unika möjligheter att kunna ta del av en värld som för de flesta är helt sluten.

I fängelsevärlden sprids det snabbt vad man blivit dömd för. Historien om varför jag sitter här och vad jag är dömd för brukar för det mesta föranleda diskussioner och kommentarer. Oftast inte bara om mitt brott, utan också om vad personerna jag pratat med har för historik gällande våld mot kvinnoförövare. Ämnet väcker alltid starka känslor. Så gott som alla har en relation till att reagera mot män som utsätter kvinnor och barn för övergrepp. Jag är absolut inte ensam här om att skadat en våldtäktsman, en kvinno- pch barnmisshandlare.

Skillnaden mella mig och flertalet här är att jag under min rättegång berättade om vad jag har gjort och varför. Inom den kriminella intressesfären låg angelägenheten i att berätta något över huvud taget, och definitivt inte om varför det i så fall skulle ha skett någon misshandel och något mord. Kvinnoförövaren är inte heller så intresserad av att berätta om varför de råkat illa ut. Låter inte så bra att stå upp i rättssalen att säga: ”jag har våldfört mig på en kvinna… den som misshandlade mig kände kvinnan”.

Personer vana vid ”poliskontakt” vet att om bakgrunden till deras misshandel skulle komma fram till polis och åklagare är risken stor att den då utsatta kvinnan kommer att anklagas för anstiftan till medhjälp till misshandel, mordförösk eller vad nu rubriceringen blir. Det medför i så fall att även rättsmaskineriet kommer att vålföra sig på kvinnan, ovanpå det våld som kvinnoförövaren redan utsatt henne för. Kvinnan, det egentliga offret blir då ytterligare kränkt, förnedrad och skuldbelagd. . Därför är det ofta mer tillfredsställande för både målsägare, den tilltalalde och den utsatta kvinnan att utelämna det verkliga motivet i ett mord eller misshandelsmån. (se Genusperspektiv).

Jag vågar påstå att våldsbrott som har sitt ursprung i mäns övergrepp mot kvinnor idag är betydligt vanligare än vad den ”statistiska verkligheten” kan berätta för oss. Det borde vara problematiskt på flera sätt. Dels för att det blir svårare att skapa sig en bild av dessa brott och då kunna förebygga dem, dels så döljer det en social verklighet om hur många kvinnors vardag ser ut med övergrepp, misshandel och brutalitet.

När kvinnor som anmält mäns våld och övergrepp får en svagare trovärdighet än männen som nekar till detsamma, eller när kvinnor inte ens vågar anmäla, då har rättssytemet fått sig en rejäl legimitetstörn. Det bäddar för ett subkulturellt rättsmedvetande, där meborgare och personer utanför samhället tar lagen i egna händer för att stoppa kvinno- och barnaförövare. Detta sker redan idag i form av både misshandel och mord. Jag tror ingen är intresserad av att den våldstrenden ytterligare expanderar.

Det är polisens uppgift att skydda kvinnor och barn mot övergrepp. Det är rättsväsendets skyldighet att lagföra personer som begår övergrepp mot kvinnor och barn, oavsett om det sker i en nära relation eller inte. Det är politiker och lagstifatre som utifrån allmänhetens rättsmedvetande ska ge underlag och verktyg för polis och rättsväsendet att utföra sina uppgifter.

Nu behövs nya visioner, mod och handlingskraft från polis, rättsväsen och politiker att förändra tankesättet: att vid övergrepp ifrågasätta offret, vanligtvis kvinnan, och värna om förövaren.

Avslutar med några rader ur Ann Heberleins artikel i DN 2014-02-20:

Efter tio års våldtäktsdebatt sitter vi fast i samma föråldrade tankar om offer, förövare och skuld.
Foucault föreslog för några decennier sedan att vi borde göra skillnad mellan sexuellt våld och annat våld. Det finns väl ingen principiell skillnad mellan att få en knytnäve i ansiktet eller en penis inkörd någonstans i kroppen. Nej, just det. Skillanden är att ingen frågar dig om du frivilligt tog emot stryk. Den som får en knytnäve i ansiktet eller en kniv i magen behöver inte bevisa att hon inte ville, att hon inte amtyckte, att hon protesterade. Våld är våld. Om än det utförs med knytnävar, knivar eller kukar. Så borde det i alla fall vara”.