Vid ett mål nyligen i Lund friades ”våldtäktsmannen” för att han inte förstod att kvinnas rop, skrik och böner om att sluta var på allvar… han såg det tvärtom som en uppmuntran till dominanssex. Att hon skrikit så till den milda grad att hon vid läkarbesöket direkt efter våltäkten kunde uppvisa rodnad, svullnad och ömhet i gommen togs det ingen hänsyn till. Att kvinnan direkt efter att hon lyckats fly setts av vittnen uppträda hysteriskt, uppriven och knappt kontaktbar tog rätten heller ingen hänsyn till.
Historiskt sett har dock kvinnans rop varit ett viktigt bevis vid våldtäkt. Det går så långt tillbaka till Gamla Testamentet, femte Moseboken 22:23-27.
”Om en orörd flicka är trolovad med en man och en annan man träffar henne i staden och ligger med henne där skall ni föra ut båda till stadsporten och stena dem till döds, flickan därför att hon inte ropade på hjälp inne i staden, och mannen för att han lägrade en annan kvinna. Men om det var utanför staden som mannen träffade den trolovade flickan och övermannande henne och låg med henne, så är det bara han som ska dö. Flickan skall du låta vara. Flickan har inte gjort något som förtjänar döden, ty detta brott motsvarar ett överfall då man dräper en annan man. Det var utanför staden han träffade den trolovade flickan, och hon kan ha ropat på hjälp utan att någon kom och räddade henne”.
På 1200-talet blev våldtäkt ett ”edsöresbrott”. ”Edsöresbrott var ett brott mot den kungliga fridlagstiftningen och våldtäkt straffades mycket hårt: biltoghet (fredlöshet i hela riket) och förverkande av all egendom ovan jord. Bevisläget var: ”Syns det på mannen eller hans kläder något som kvinnan rivit eller syns det på kvinnan eller hörs rop och åkallan, då ska häradsnämnd avgöra vad som är sant”. Senare på 1600-talet ställde Hovrätterna kravet på att kvinnan skulle ropa och att hon utan dröjesmål skulle tala om vad som hänt.
Kravet på kvinnans rop togs bort i och med 1734 års Missgärningsbalk kapitel 22 paragraf 1. Då definierades våldtäktsbrott ”när någon med wåld främjar sin onda lusta med någon qvinna, emot hennes vilja” då skalla straffet för fullbordat brott vara dödsstraff”.
Historiskt sett har det väl aldrig varit så riskfritt för män att att våldta och kränka kvinnor som nu. Idag har något kriminellt, en olaglig handling i stort sett blivit laglig och alltför många ”utövare” slipper straffansvar. Dessutom kommer åklagarna alltför lätt undan med att de ”fattade sina beslut som de ansåg vara riktiga utifrån den informationen som de hade vid tillfället”. Det är ju åklagarna själva som tar ställning till den informationen de har och vilken information de behöver skaffa in för att kunna gör riktiga beslut. De kan ju inte bara sitta, gapa och svälja det som polisens förundersökning presenterar för dem. De behöver bli mer aktiva och ta till sig ny och färsk information, speciellt om våld i nära relationer.
Jag generaliserar, hårdrar mitt resonemang rätt rejält och det jag skriver saknar naturligtvis analys. Dock i jämförelse med flera åklagare och juristers argumentation och intention gällande våldtäkt och kvinnofrid så tror jag att jag ändå ligger rätt bra till i mitt resonemang och belysning av dåtida oh nutida strafflagstiftning.
Kanske dags att källsortera lite ur tidigare lagar och regler, samt återvinna lite ur kompost av gamla och nya uppfattningar gällande kvinnans historiskt sett utsatthet, och det som bejakar mannens utövande av våld mot henne?