Gripen, arresterad, häktad, dömd, utredd på Riksmottagningen i Kumla och till sist placerad på en klass 1 anstalt normalavdelning. För första gången i mitt 58-åriga liv hade jag hamnat i klammeri med rättvisan…och det rejält.
Klart det var omskakande… allt var som i en dröm. Jag deltog i en kriminalroman som utspelade sig i min verklighet…. så gott jag nu fick tag i någon verklighetskänsla.
Arresten på Aminogatan i Göteborg beskrevs nog bäst av polisen som höll det inledande förhöret med mig ”Jag skulle aldrig förvara min hund där du sitter… inte en sekund”. Men det varade ju bara i tre dagar. Sedan transporterades jag till häktet i Göteborg där jag satt sju månader med restriktioner. De första 14 dagarna utan TV, radio, klocka eller tidningar, därefter en TV och klockradio. Det finns mycket att säga om denna monstruösa byggnad, men personalen var mycket bra, speciellt på plan åtta där jag satt. Underbar utsikt över hela Göteborg, det lindrade en del, tillsammans med besök av präst, psykolog och bibliotekarie.
Alla som dömts till mer än fyra års fängelse utreds på Kumlas Riksmottagning innan de placeras ut på anstalt. På ”Riksen” hamnade jag på en avdelning för nio intagna. det finns totalt sex avdelningar i två plan. De flesta hade som jag nyss gjort debut i fängelsebranschen. Efter några veckor behövdes min plats till någon annan och jag fick flytta ner en våning. Där var det precis tvärtom, fyra stycken var tilltänkta till Fenix, bunkern. De andra fyra var verkligen inga duvungar heller. I detta sammanhang var jag bara en ”mupp”, en märklig kuf som gjort en underhållande grej. Mitt amatörmässigt utförda brott väckte en hel del munterhet. Att jag sen hade erkänt direkt var ju en sällsynt företeelse i detta sällskap.
Efter Kumla blev jag placerad på Salbergaanstalten. Som nybliven kriminell finns det regler att hålla sig till… vad man får och inte får göra. Kriminalvårdens regler är läsbara och rätt enkla att förstå. ”Kåkregler” är något helt annat. I början kände jag mig väldigt liten och undrande. Jag var rädd att hamna i fängelse. Jag var rädd för hur mitt brott skulle värderas. Det går inte att ha gjort vilket brott som helst, speciellt inte på en klass etta. Det syntes nog lång väg att jag var ganska vilsen i denna min nya miljö.
Efter att blivit noga kolla av ”folk” på utsidan lättade läget. Uppbackningen och välkomnandet jag sen fick var oväntat positivt. Det kändes riktigt konstigt att bli accepterad, bra mottagen och väl behandlad av erfarna kriminella. Mitt brott ansågs ha gått ut på att ”ta hand om ohyra”, vilket det fanns en generös förståelse och acceptans för. Våldtäktsmän, kvinno- och barnmisshandlare ses inte med blida ögon bland kriminella. De ligger längst ner, utanför rangskalan i fängelserna, har helt egna avdelningar och är strikt separerade från ”vanliga” fångar. Jag hamnade i ett förvirrande läge… det som ansågs helt rätt och riktigt på en sidan muren, var helt fel och orätt på andra sidan.
Jag har tänkt mycket på rättsväsendet och juridiken kontra det allmänna rättsmedvetandet. När polis och rättsväsendet inte klarar av att upprätthålla förtroendet för sitt arbete uppstår det lätt ett tomrum, ett utrymme för subkulturer att på sina egna sätt hantera moraliska och etiska förväntningar.