”Svensk kultur” innefattar också en hederskultur… ett slags hederspatriarkatets egna kultur.
Tänkte speciellt på det när jag i Tingsrätten redogjorde för vad som drivit mig att begå mitt brott. Lade märke till alla äckelminer, stora ögon och gapande munnar under berättelsens gång. trodde i min enfald att det var de starka scenerna i min berättelse som väckte anstöt och upprördhet.
Så var det inte! På något vis hade jag brutit mot en svensk hederskulturs kodex! Att tala öppet, osminkat och avklätt om vad Christina och barnen under lång tid utsatts för, om brutalitet, övergrepp och misshandel innanför hemmets fyra väggar, att nämna saker utan omsvepvid dess rätta namn… DET väckte anstöt och upprördhet! ”Alldeles för hårda och starka ord”, ”motbjudande, avskyvärt och dålig stil att berätta på det sättet” är vad jag fick höra efteråt. Den osmakliga insatsen kostade mig antagligen något år eller två till i fängelse.
Detta handlade om en ursvensk man. Hade det handlat om ett etniskt hedersvåld hade nog flertalet bara nickat och ”visst… så här är de”. När det gäller hederskultur är det lätt att tala om det etniska ”de andra”. Svårare är det att tala om det etiska och synen på mäns tolerans för våld mot kvinnor och tjejer. Om tystnaden inför vetskapen om vad som händer allt för många kvinnor och tjejer innanför hemmets (helvetets) fyra väggar.
Hur blev detta en kvinnofråga och inte en mansfråga?
Många av oss vet vad våra ”bröder” utsätter kvinnor och tjejer för. Men vi vill inte lägga oss i privata inre angelägenheter. Vi vet, men vi är för macho, tuffa och hårda för att göra något åt det! Vi är inga ”visslare”, vi ”golar” inte ner vår egen hederskultur… vi är ju bröder… vi är ju män!
Vi mår dåligt av vad vi ser och hör! Men det är skämmigt, pinsamt och vekt att låtsas om det… vi är ju män!