Ska försöka att skriva ett inlägg i veckan på bloggen. Lite beror på postgången och lite beror på skrivkramp (jobbigare än jag trodde att skriva om det jag varit med om och gjort). Var nästan klar med nästa inlägg då andan föll på att skriva om något annat som jag precis kom på.
Av de reaktioner jag mött på grund av bloggen kan jag urskilja ett klart genusperspektiv. Alla kvinnor har hittills börjat kommentera bloggen utifrån hur barnen och Christina haft det ”jag gråter med barnen”, ”herregud så ni haft det”, ”kan vi göra något?”. Alla män har hittills börjat med att reta upp sig på att jag skrivit ”bombattrapp”. Den vanligaste kommentaren ”det är väl ingen jävla bombattrapp.. det är ju för fan en fullt fungerande bomb du tillverkat”. Bägge har ju rätt, men det speglar olika perspektiv av samma händelse.
Det slår mig då plötsligt.. så har det också varit under hela bombutredningen och genom alla rättegångar. Christina som kvinna har blivit mätt med en helt annan måttstock än till exempel hennes make och mig. När hon i sina skriftliga svar berättar om sitt liv, vad maken och svärfadern har sysslat med och sin relation till mig, så hemligstämplas de med hänvisning till att ”det görs för att skydda henne från henne själv” (Christinas förhörsledare Helen Vernholt) När jag frågade min förhörsledare (Lotta Börjesson) varför? ”det är bara ett staplande av elände, ett ältande och kan inte tillföra utredningen något”. Christina skriver där om hur hon blev misshandlad och våldtagen av sin make första gången när hon var nitton år, att hon försökt skydda barnen från att se och höra övergrepp, misshandel och brutalitet. Hon skriver ”jag är ledsen och ångrar mig djupt att jag berättade så mycket för Martin (mig), mer än han orkat och kunnat bära”. Detta gör henne mindre trovärdig och har inget att tillföra i utredningen?
Frågorna jag fick under mina förhör skiljde sig också en hel del från dem som Christina fick..även om jag tar hänsyn till att vi förhörts av olika skäl. Christina fick ju flera frågor typ ”förstod du inte att Martin skulle kunna reagera starkt på allt du berättade för honom.. hur känner du inför det?”.
Citat ur FUB bilaga 2:1400K81731-11 (Helen Vernholt förhör)
HV: ”Du har ju uttryckt att du varken gillar Monika eller Thomas och att Thomas både fysiskt och psykiskt misshandlar dig. Tror du att det finns ett samband?”
CB: ”Jag har inte bara pratat illa om hans mamma. Det har varit både och”.
HV: ”Vems information tror du Martin agerar utifrån nu då?”
HV: ”Vems information tror du att agerar Martin utifrån då? Är det du som berättar?”
HV: ”Hur tror du Martin upplever när du uttrycker att du är under en sådan press, fara för ditt liv, du ska orka leva?”
HV: ”Hur tror du att det påverkar Martin att hör allt det här?”.
Christina blev ifrågasatt och skuldbelagd för att hon för första gången i sitt liv vågat berätta fullt ut för någon utomstående om hur hon och barnen hade det. Ni kvinnor som anmält en man för övergrepp och misshandel känner ju igen alla förnedrande frågor, den lättare varianten: ”slog han dig med öppen eller knuten hand?” (öppen hand = ingen misshandel, knuten hand = misshandel). Så jag ska inte älta ”dubbla övergrepp”..de flesta kvinnor vet vad jag pratar om.
Eftersom maken upplevt allt som en lycklig familj, han älskade sin hustru och barn över allt.. han förstår ingenting! Visserligen hade han tagit någon öl då och då för han sörjde sin sons död för nio år sedan, men verkligen inte mer än så. Detta gör ju det helt meningslöst att referera till hans förhör.
Frågorna som förhörsledaren ställde till mig var mer av arten ”det är ju lätt att falla för en så vacker kvinna och bli påverkad till att göra en sådan här allvalig sak”, ”det är bara du som gått på det.. hur kan du vara så naiv?” ”det är många som stöder maken och tar avstånd från din och Christinas berättelse.. vad har du att säga om det?”. jag gjordes till ett förvirrat, korkat och lättpåverkat offer, vars handlande ändå sågs som förståeligt.. rätt fördömande! Naturligtvis fick jag även en massa tekniska frågor om bomben och hur jag tillverkat den.
Nu kastar jag lite bland ämnena. För någon månad sedan hittade jag en bok här på biblioteket som heter ”psykopatens grepp” (se litteraturlistan). Trodde jag skulle gå i bitar bara av att läsa alla rubriker i början. Kunde vara en manual till Christinas liv. Hade ju pratat en hel del med Christinas make också. Fick i början intrycket av att han var en driftig, trevlig hårt arbetande man. Hade jag, innan våra samtal läst boken ”psykopatens grepp” hade jag förstått mer exakt vem jag hade framför mig. Hade jag även läst kapitlen om förslag på hur man tar sig ifrån en psykopat hade jag med största sannolikhet även kunnat stötta Christina och barnen på ett mer kreativt sätt än vad som nu skedde (har försökt med mer än bomben.. blir nog en lång blogg..)
En uppmaning till alla mammor och pappor:
LÅT ERA DÖTTRAR LÄSA DENNA BOK!
Boken skulle ingå i gymnasiets psykologiämne. Många tragedier och mycket lidande hade kunnat undvikas om tjejer på ett tidigt stadium kunnat identifiera och vara vaksamma på signaler om sådant som kan bli både smärtsamt och dyrt i framtiden.
Hade Christina fått läsa boken på gymnasiet så hade livet sett annorlunda ut både för henne, hennes make och mig idag!