Under min tid i fängelse har jag hunnit träffa hundratals medfångar från alla världens hörn med skiftande levnadsöden och brott som fört dem hit. Folk kommer och går, alltifrån några veckor till livstid. Har hunnit gå några program som Brottsbrytet, Prime for Life och ett Våldspreventivt program. Det är inga dåliga program om man är intresserad av att resa i sig själv och bland sina tankar. På köpet får man också tillgång till sina medresenärers resor, tankar och kartor. Det är en upplevelsesafari, den har dessutom gett mig unika möjligheter att kunna ta del av en värld som för de flesta är helt sluten.
I fängelsevärlden sprids det snabbt vad man blivit dömd för. Historien om varför jag sitter här och vad jag är dömd för brukar för det mesta föranleda diskussioner och kommentarer. Oftast inte bara om mitt brott, utan också om vad personerna jag pratat med har för historik gällande våld mot kvinnoförövare. Ämnet väcker alltid starka känslor. Så gott som alla har en relation till att reagera mot män som utsätter kvinnor och barn för övergrepp. Jag är absolut inte ensam här om att skadat en våldtäktsman, en kvinno- pch barnmisshandlare.
Skillnaden mella mig och flertalet här är att jag under min rättegång berättade om vad jag har gjort och varför. Inom den kriminella intressesfären låg angelägenheten i att berätta något över huvud taget, och definitivt inte om varför det i så fall skulle ha skett någon misshandel och något mord. Kvinnoförövaren är inte heller så intresserad av att berätta om varför de råkat illa ut. Låter inte så bra att stå upp i rättssalen att säga: ”jag har våldfört mig på en kvinna… den som misshandlade mig kände kvinnan”.
Personer vana vid ”poliskontakt” vet att om bakgrunden till deras misshandel skulle komma fram till polis och åklagare är risken stor att den då utsatta kvinnan kommer att anklagas för anstiftan till medhjälp till misshandel, mordförösk eller vad nu rubriceringen blir. Det medför i så fall att även rättsmaskineriet kommer att vålföra sig på kvinnan, ovanpå det våld som kvinnoförövaren redan utsatt henne för. Kvinnan, det egentliga offret blir då ytterligare kränkt, förnedrad och skuldbelagd. . Därför är det ofta mer tillfredsställande för både målsägare, den tilltalalde och den utsatta kvinnan att utelämna det verkliga motivet i ett mord eller misshandelsmån. (se Genusperspektiv).
Jag vågar påstå att våldsbrott som har sitt ursprung i mäns övergrepp mot kvinnor idag är betydligt vanligare än vad den ”statistiska verkligheten” kan berätta för oss. Det borde vara problematiskt på flera sätt. Dels för att det blir svårare att skapa sig en bild av dessa brott och då kunna förebygga dem, dels så döljer det en social verklighet om hur många kvinnors vardag ser ut med övergrepp, misshandel och brutalitet.
När kvinnor som anmält mäns våld och övergrepp får en svagare trovärdighet än männen som nekar till detsamma, eller när kvinnor inte ens vågar anmäla, då har rättssytemet fått sig en rejäl legimitetstörn. Det bäddar för ett subkulturellt rättsmedvetande, där meborgare och personer utanför samhället tar lagen i egna händer för att stoppa kvinno- och barnaförövare. Detta sker redan idag i form av både misshandel och mord. Jag tror ingen är intresserad av att den våldstrenden ytterligare expanderar.
Det är polisens uppgift att skydda kvinnor och barn mot övergrepp. Det är rättsväsendets skyldighet att lagföra personer som begår övergrepp mot kvinnor och barn, oavsett om det sker i en nära relation eller inte. Det är politiker och lagstifatre som utifrån allmänhetens rättsmedvetande ska ge underlag och verktyg för polis och rättsväsendet att utföra sina uppgifter.
Nu behövs nya visioner, mod och handlingskraft från polis, rättsväsen och politiker att förändra tankesättet: att vid övergrepp ifrågasätta offret, vanligtvis kvinnan, och värna om förövaren.
Avslutar med några rader ur Ann Heberleins artikel i DN 2014-02-20:
Efter tio års våldtäktsdebatt sitter vi fast i samma föråldrade tankar om offer, förövare och skuld.
Foucault föreslog för några decennier sedan att vi borde göra skillnad mellan sexuellt våld och annat våld. Det finns väl ingen principiell skillnad mellan att få en knytnäve i ansiktet eller en penis inkörd någonstans i kroppen. Nej, just det. Skillanden är att ingen frågar dig om du frivilligt tog emot stryk. Den som får en knytnäve i ansiktet eller en kniv i magen behöver inte bevisa att hon inte ville, att hon inte amtyckte, att hon protesterade. Våld är våld. Om än det utförs med knytnävar, knivar eller kukar. Så borde det i alla fall vara”.