Tiden står stilla här i fängelset. Men dagarna och veckorna går ändå. Denna transportsträcka konserverar en. Fördelen med att livet stannar upp, är att man får tid och möjlighet till reflektion. ”Filmduken” blir större, färgerna intensivare och det finns mer utrymme för sådant som det alldagliga livets trivialiteter tidigare trängt bort.
Mycket kommer och går av tankar i mitt huvud. Men några etsar sig fast mer än andra. Kom att tänka på när jag var liten. Kom ihåg att min pappa örfilade upp min mamma för att hon varit ute sent en kväll. När jag i vuxen ålder frågade honom om händelsen ville han inte kännas vid den ”du måste ha drömt”. Min mamma tyckte inte att det var någon ide att dra upp gammalt som ändå inte betytt något. Men för mig betydde det mycket. Min verklighet ifrågasattes. Min upplevelse fanns inte! Min mamma hade inte blivit slagen?
Hon hade tidigare varit gift med en advokat (innan hon träffade min pappa) som under en längre tid misshandlat henne för att hon inte ville ”fullgöra sina äktenskapliga plikter mot honom”. Ingen trodde henne. Det var för osannolikt att just han skulle göra något sådant. Hon orkade inte med förhållandet, utan försökte ta sitt liv för att komma därifrån.
Minnet dyker vidare upp då min mamma tagit hem en man med brutet ben. Han gick på kryckor och hon tyckte synd om honom…så ensam och övergiven, stackars man. Ingen aning om vart han kom ifrån eller vart han var på väg…han var bara hemma hos oss en vacker dag. Hade precis börjat i första klass i Kungsholms folkskola. Min yngre syster var tre år och låg och sov bredvid mig en kväll då jag hörde hur mannen slog min mamma. Han var urförbannad. Han skrek att hon skulle göra det som kvinnor var ämnade att göra för honom. På morgonen var han jätte trevlig mot mig och ville ge mig godis. Jag ville bara spy och att han skulle lämna oss så fort som möjligt, vilket han också gjorde.
Mina tankar glider vidare till då mina barns mamma som ung 16-åring, varit barnvakt hos en familj på Östermalm i Stockholm. Hon sov över där då paret kom hem sent på kvällen. Mannen i huset smög sig in till henne på natten…vad som hände där vet bara hon och mannen. Det jag vet, är att det påverkade hennes och mitt gemensamma liv för alltid.
När dessa tankar ibland sköljer över mig drabbas jag av ledsenhet, ilska och frustration. Långt tillbaka i tiden…historiens vingslag…djupt inuti mig själv upptäcker jag ett arv som jag tagit emot, utan att tidigare reflekterat över det. Kanske det som är arvssynden (läste att ordet synd betyder att ”gå emot”), att gå emot kärlek, omtanke, respekt och förståelsen för att allt hör ihop…att gå emot oss själva och naturen.
Mayakalendern tog slut den 20 december 2012. Många tolkade kalendern som att jorden skulle gå under. Andra att det skulle komma en ny tid, om att vi skulle höja vårt medvetande och gå mot ”upplysning”, en ny era. Upplysningen kanske skulle bestå i att vi blir medvetna om vårt arv av brutalitet och förtryck. Ett arv som legat för länge och ruttnat, där bästa före datumet gått ut för länge sedan. Dags för ett nytt arv.
Moder jord väntar på ett arvsskifte…hon har väntat länge nu!